Sex år med Stockholms Fotomaraton – en resa genom kreativitet och uthållighet

Att stå på startlinjen till Stockholms Fotomaraton för sjätte året i rad var både bekant och nytt på samma gång. Bekant, eftersom jag visste vad som väntade: 24 timmar av fotograferande, tänkande, promenerande och kämpande. Nytt, eftersom varje år bjuder på nya teman, nya möten och nya insikter. Det är just den kombinationen som gör Fotomaraton till en sådan fantastisk upplevelse – en utmaning som alltid utvecklar både min fotografering och mitt sätt att se världen.

Starten – förväntan och pirr

Det hela börjar tidigt på lördagsmorgonen. Jag packar min kameraväska, dator, laddare,

extra batterier, snacks och en vattenflaska. Det känns nästan som att gå på expedition. När jag närmar mig startområdet möts jag av hundratals andra fotografer – gamla rävar och nykomlingar, proffs och amatörer. Alla med samma mål: att under ett dygn skapa något unikt.

När jag får de första teman i handen bubblar det till i magen. Det är en blandning av nervositet och glädje. Kommer jag lyckas tolka dem på ett kreativt sätt? Kommer jag orka hela vägen till sista bilden? Just där, i det ögonblicket, är jag full av energi och redo att kasta mig in i äventyret.

Kreativiteten sätts på prov

En av de stora lockelserna med Fotomaraton är just kreativiteten. Att gång på gång tvingas tänka utanför boxen, att ta teman som på ytan kan kännas hopplöst svåra och omvandla dem till bilder som berättar något. Ofta är det de mest abstrakta teman som får mig att tänka mest och som ger de mest spännande resultaten.

Jag minns särskilt ett tema som verkade helt omöjligt i början. Jag gick länge runt och funderade, tittade på byggnader, människor och ljusspel utan att riktigt hitta en väg framåt. Men plötsligt, nästan av en slump, såg jag en scen framför mig som kändes självklar. Kameran åkte upp, och bilden blev en av mina favoriter för hela tävlingen. Det är i de stunderna jag inser varför jag återvänder år efter år – för att kreativiteten får chansen att växa i pressade situationer.

Mitt i natten – den största prövningen

Om dagen är fylld av energi, möten och nyfikenhet, så är natten något helt annat. När klockan passerar midnatt och stadens ljud dämpas, då börjar utmaningen på riktigt. Tröttheten smyger sig på, stegen blir tyngre och tankarna börjar snurra långsammare.

Men det är också där något magiskt händer. Natten öppnar upp för motiv som annars inte existerar. Tomma gator, gatlyktor som kastar långa skuggor, människor som rör sig i tysthet. Att stå ensam med kameran och fånga en stad som sover är både rogivande och inspirerande. Tröttheten gör mig också mer mottaglig – jag ser detaljer jag annars hade missat. Ett neonljus som reflekteras i en vattenpöl, ett par som skrattar i skenet från en kiosk, eller en cyklist som susar förbi i mörkret. De ögonblicken blir ofta bland de mest minnesvärda.

Fantastiska möten längs vägen

Även om Fotomaraton är en tävling är det minst lika mycket en gemenskap. Att dela 24 timmar av glädje, frustration, skratt och kaffe med andra fotografer skapar starka band. Jag har genom åren lärt känna många nya vänner som jag annars aldrig skulle ha mött. Det är något speciellt med att korsa varandras vägar vid tre på natten, utbyta några ord om hur trött man är, och sedan fortsätta åt olika håll för att jaga nästa bild.

Dagen efter, när allt är över, finns det alltid ett starkt samförstånd mellan deltagarna. Vi vet vad vi gått igenom, vi vet hur svårt men också fantastiskt det kan vara, och vi kan le igenkännande åt varandras historier.

Utmaningen som formar mig

Varje år, när jag lämnat in mina bilder och sätter mig ner med en kopp kaffe i handen, känner jag samma sak: en enorm lättnad blandad med stolthet. Att ha klarat 24 timmar utan sömn, att ha levererat på varje tema, att inte ha gett upp när det kändes som mest hopplöst. Det är en prestation som stärker mig, inte bara som fotograf utan också som människa.

Fotomaraton är mer än en fototävling. Det är en personlig resa, en test av uthållighet, fokus och kreativitet. Det tvingar mig att lämna min komfortzon, att möta trötthet och tvivel, men också att upptäcka nya sidor av mig själv. Det är just den utmaningen som gör att jag vill komma tillbaka, år efter år.

Årets kontaktkarta

Sex år – och fortfarande lika inspirerande

Att ha deltagit sex år i rad är för mig ett bevis på hur mycket jag uppskattar detta evenemang. Varje gång lär jag mig något nytt – om kameran, om staden, om människor, och inte minst om mig själv. Jag får bilder som inte hade blivit till annars, och jag får minnen som alltid stannar kvar.

Det är svårt att förklara för någon som inte själv deltagit. Men tänk dig känslan av att under 24 timmar leva helt och hållet i fotograferandets värld. Att låta allt annat stå åt sidan och bara jaga bilder, idéer och ögonblick. Det är intensivt, ibland smärtsamt, men alltid fantastiskt.

Så varför fortsätter jag? Varför utsätter jag mig gång på gång för tröttheten, osäkerheten och pressen? Svaret är enkelt: för att det ger mig så mycket tillbaka. Jag utvecklas som fotograf, jag fylls med inspiration och jag bygger ett arkiv av upplevelser som berikar mitt liv. Fotomaraton har blivit en del av min identitet som fotograf, ett årligt äventyr som jag inte vill vara utan.

Jag har redan köpt biljett till Stockholm Fotomaraton 2026, startnummer 75

Start: 12:00 på lördagen